Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - VI. Den fallna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 39 —
och jag var stolt Öfver min nya eröfring. Jag
pratade naturligtvis en hel hop till den unga,
godtrogna flickan, hvilket jag ej menade
mycket med, men som hon tog för kontant. Det
gick också som det brukar i dylika fall — Fanny
var snart glömd af mig för en annan. Hon hade
dock tagit saken på fullt allvar och man sade
mig, att den stackars flickan djupt sörjde sin
grusade lycka. Det sätt, på hvilket hon sökte
glömska för sin sorg, var nog icke det bästa —
men, däröfver bör jag vara den sista att döma.
Under min bekantskap med Fanny, hade
jag lagt märke till, att jag ofta följdes i spåren
af en lång, bredaxlad individ, som betraktade
mig med allt annat än vänliga blickar. Mannen,
som var järnbärare till yrket, var känd som en
vild sälle, och hans rykte i öfrigt var ej häller
det bästa. Han hade länge, fast utan framgång,
förföljt den vackra Fanny med sin kärlek.
Sedermera erfor jag, att Fanny, som det sades, i
sorg och förtviflan öfver min trolöshet, råkat i
fullständigt förfall och slutligen gifvit sig i den
vilde järnbärarens våld.
Åtskilliga år härefter, jag var då
fångge-valdiger, befann jag mig i utöfning af min
dystra tjänst i Örebro, hvarifrån jag skulle föra
en fångtransport till Stockholm. Det var på
själfva annandag jul, men årtalet har jag
glömt. Jag mottog af fängelsedirektören de till
fångtransporten hörande förpassningssedlarn»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
