Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - VII. Regementets ros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 47 —
fanns det likväl någon, som tänkte på att
öfverskrida denna respekt, så ryggade han nog
tillbaka härför vid tanken på det straff ett dylikt
tilltag skulle ha till följd — ett grundligt
kompanistryk. Man må säga hvad man vill om
denna straffmetod, men verksam var den,
mycket mer än ett vanligt disciplinstraff, afdömdt af
befälet, hvaröfver den straffade alls icke kände
sig generad. Kompanistryk däremot var något,
sora man visste åtföljdes af kamraternas förakt,
ett straff, som man blygdes öfver och fruktade.
Men det var icke blott bland menige man,
som Rosa räknade sina beundrare, det fanns
äfven bland herrar officerare dem, som gingo och
suckade för henne. Ja, det hviskades till och
med att själfva vår strame och fruktade kapten
visade Rosa sin gunst och sökte vinna henne,
fast utan framgång.
Hvad mig beträffar, så vill jag tillstå, att
jag var obotligt kär i regementets ros. Under
lång tid hade jag dock ej större framgång än
alla de andra. Till sist gick jag dock segrande
ur striden, och Eosa lyckliggjorde mig med ett
hoppfullt ord. När jag blifvit underofficer, skulle
hon bli min.
Hvad jag nu arbetade för att ta min
examen! Hela nätterna låg jag och läste, och för
att förvärfva mig tillåtelse härtill, sprang jag på
mina fristunder ärenden åt korporalerna, borstade
deras stöflar och putsade knapparna på deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
