Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur en gammal fånggevaldigers minnen - VII. Regementets ros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 49 —
Så kom examensdagen. Jag var säker på,
att jag skulle gå igenom den med heder. Litet
orolig var jag blott för ett ämne, icke därför
att jag var det ringaste osäker däri, men
jag visste, att den som skulle förhöra mig
var kapten T. Kaptenen gjorde också allt
för att fördärfva saken för mig. Aldrig
hade någon fått sådana förfärliga kuggfrågor,
som jag fick. Slutet blef också, att jag
underkändes. Min befordringsbana var därmed
omöjliggjord, ty vid gardet tillåtes ingen läsa om.
Jag var naturligtvis förtviflad, och ingen
kan väl förundra sig öfver, att jag efter denna
dag hyste allt annat än vänliga känslor emot
den värde kaptenen. Dyster i hågen gick jag
nu och grubblade på mitt sorgliga öde och min
förstörda framtid.
En dag kort därefter blef jag beordrad till
ordonnanstjänst uppe på slottet, en ära som ofta
vederfors mig, ty kung Karl tyckte om att ha
långa, ståtliga karlar att utföra sina ärenden.
Det var goddagar för de utvalde, som
betroddes med denna tjänst, god traktering och just
ingenting att göra, och när man gick hem, en
hel tolfskilling i fickan. Kungen brukade själf
komma ut med ett glas punsch åt oss. Yar
han vid humör, sade han något roligt, annars
teg han. Alltid hade han en liten silfverdosa
fylld med noggrannt tillmätta och afskurna
tobaksbussar, som han gick omkring och stoppade
En fànggevaldigers minnen. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
