Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - I. Skatten i Uppsala slottsruin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 82 -
hade nu några släktingar eller närmare
anförvanter.
Emellertid hade Lindgren fattat sitt beslut.
Han reste till Stockholm. Med den lilla
Dagmar vid handen, inställde han sig där hos sin
forne vän och studiekamrat, pastorn i Klara,
hvilken också, på sätt blifvit nämnt, räckte
honom en hjälpsam hand.
Lindgren hade beslutat att arbeta för sitt
uppehälle. Han såg numera intet vanhederligt
i ett ärligt kroppsarbete. Han blef tapetserare,
ett yrke, som ju för öfrigt ej var honom alldeles
främmande och som just var det han hade lust
joch fallenhet för. Han klädde soffor och stolar,
satte upp gardiner i de finas våningar, lade på
mattor och dekorerade rum. Dagmar fick han
ha i sin närhet, han fick läsa med henne, som
förut, leka med henne, smekas af henne såsom
förr. Dagmar fick kvarblifva på barnhemmet
några år efter sin konfirmation. Sedan gifte
hon sig. Hon blef Lindgrens maka. Den lilla
enkla tvättstugekammaren blef deras hem.
Lindgren kunde ej förmås att lämna denna sin gamla
kära bostad.
Några år efter giftermålet gick det bra.
Lindgren var en skötsam och flitig arbetare och
familjen redde sig godt, men när den tillökades^
blef det mera bekymmersamt. Fyra barn växte
upp i den lilla tvättstugekammaren och Lindgren
fick arbeta hårdt för att skaffa bröd åt de många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
