Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - II. Den lille förrädaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 95 -
samlades spillrorna af den slagna armén på
Klara Västra Kyrkogata. Här diskuterades dagens
olyckliga händelse. Flyktingar från vår
bakhållstrupp där inne på gården hade också
anländt och berättade nu, huru de, då de skulle
ha företagit det beramade anfallet i fiendens
rygg, helt oväntadt blifvit af denne
förekomna. Man hade funnit utgången genom porten
besatt, vägen till kamraternas hjälp afskuren.
Detta pekade tydligen på förräderi; det gick
ett sorl af harm genom leden och med
misstänksamma blickar betraktade man en stund
hvarandra.
Då inträffade något oerhördt.
Kalle Falk, en liten rödhårig krabat som
jag ett par gånger varit i delo med? trädde fram
och utropade, pekande på mig:
»Där står förrädaren!»
På ögonblicket voro vi omringade af våra
uppretade kamrater.
»Jag såg honom i går ta emot pängar af
kyrkråttorna», fortsatte han. »så det är nog
ingen annan än han.»
Det hördes mustiga ord från Klara
folkskolas lärjungar i denna stund, jag såg rottingar
och käppar flyga ur byxbenen, och daggarna
började ett obehaglig surrande öfver mitt hufvud.
Men ibland allt detta hörde jag plötsligen ord,
hvilka ljödo som den ljufvaste musik i mina öron:
»Håll, han är oskyldig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
