Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - V. Kort-Lasse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 119 -
jag att rädda honom. Om jag därvid gjorde
rätt eller icke, reflekterade jag ej öfver, jag hade
ju också föga tid därtill och besjälades nu blott
af tacksamheten. Jag skyndade upp på däck
och hviskade de varnande orden i hans öra.
Han tycktes ej bli synnerligt öfverraskad. »Tror
ni det är er det gäller?» frågade jag. »Kanske»,
svarade han.
»Då kan ni ju gå i land här i Söderhamn.»
»Ja, det tror jag verkligen jag gör.»
Han drog upp rockkragen och beredde sig
att försvinna i mörkret. »Ni ser, att jag snart
nog blef i tillfälle att göra er en återtjänst»,
hviskade jag. »Ja, och ni ser, att allt hvad
jag gör är af beräkning och egennytta»,
svarade han.
»Det tror jag inte.»
»Inte jag häller.»
Han stack något i min hand — det var
detta fotografikort — och försvann hastigt som
en dimfigur. — — —
Lotten tycktes ha slutat sin berättelse.
»Nå, har ni återsett honom sedan?»
»Nej, aldrig. Som ni af tidningarna sett,
lider han nu likväl sitt straff.» Hon såg
tankfull ut en stund, men hennes ansigte
uppklarnade strax därpå, då hennes ögon föllo på det
lilla glänsande föremålet, hon för en stund sedan
tagit ur sin ficka. Det var en slät guldring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
