Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skatten i Uppsala slottsruin och Andra berättelser - VI. Påskafton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 123 -
Förgås må världen med sin prakt,
Sin ära, lust och lycka;
Dock skall från vansklighetens makt
De sina Herren rycka.
Så kom Gustaf. Han stannade vid dörren
och, som han alltid brukade, när det var
ny-skuradt, drog han där ordningsfullt af sig
stöflarne, innan han trädde in.
Ett glädjeskimmer drog öfver hans ansikte,
när hans blick öfverför det snygga och
inbjudande hemmet. Det efterträddes dock »närt af
ett obeskrifligt sorgset uttryck, när han
varseblef sin stackars sjuka hustru. Han skyndade
fram till henne. »Helene», hviskade han ömt
och smekte hennes magra, af arbete hårdnade
hand. Hon låg med slutna ögon och tycktes
ej häller höra honom. Minuterna gingo, och
hon låg där, till utseendet liflös, och den höga,
kraftiga gestalten, som satt bredvid henne, föll
allt mer ihop. Hans hufvud hade sjunkit djupt,
och sorgsna, bittra tankar drogo därigenom.
Fram för honom trädde åter den mörka,
dystra skugga, som så länge stått emellan
honom och det käraste han ägde. Och den
upprepade, som den brukade, sitt hårda, sitt
obevekliga: »skiljas, skiljas!» I fem år hade detta
förfärliga ord ljudit i hans öra, entonigt och
tröstlöst, förfärande hopplöst. I fem långa år
hade han lefvat i en daglig fruktan och t or be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
