Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 —
hans lif sönder och samman. Men denna tanke
sköt han bort, emedan han fann den ovärdig.
I ögonblicket kunde han visserligen icke reda
ut någonting. »Om Anna far veta detta?» mum-
lade han. Och Gösta Wickner svarade: »Kom
ihåg, att du har lofvat». »Jaja, jag har lofvat»,
upprepade Bob. Men han fattade ännu icke,
hvad som skett. Han stod bara framför vän-
nens stol och smålog på ett oförstående och
frånvarande sätt, hvilket icke uttryckte någon-
ting. Ja, han påstod, att han alltid anat något
dylikt, hvilket var alldeles falskt och kom vän-
nen att skratta högt.
Då slog plötsligt genom kaos fram den
tanke, hvilken Bob hela tiden tyckte sig ha sökt.
Den ljungade till med en styrkans klarhet, som
kom allt annat att ligga i skuggan; den brände
och skar med en svidande, plågsam förnimmelse,
hvilken kom så plötsligt och hårdt, att Bob
tyckte sig aldrig kunna uthärda den.
Bob kände, att han gjort sin vän orätt, den
blodigaste orätt, en man kan tillfoga en annan.
Hur hade de då kunnat blifva vänner? Hur var
det möjligt, att de i elfva år kunnat umgås med
hvarandra, taga förtroenden och gifva, lefva i
ett samförstånd så fullständigt som det endast
sällan är möjligt mellan vänner? Bob fick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
