Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 249 —
han och jag knappast talat till hvarandra annat
än de ord, som vi icke kunnat undvika. Han
går bort, när han ätit frukost. Han är borta
till middagen, borta till kvällen. Jag går där
ensam, Bob, och det är som om Georg förföljde
mig. Hvad skall jag göra? Hvad skall jag
göra! Kan du säga mig det?»
Bob hörde henne tala, och han glömde allt,
som hade varit. Det försvann ur själfva hans
känsla, och allt blef honom så allvarligt, att han
icke ens kunde tänka på annat, än att hvad
som nu hände honom, var enkelt och naturligt.
Han gick fram till henne och fattade hennes
hand, och Anna lutade sitt hufvud mot hans
axel och grät.
Bob lät henne ännu en gång gråta ut, och
han kände sig lycklig öfver att kunna göra det.
Han var glad att se, att Anna blef lugnare, när
hon var i hans närhet, och sittande vid hvar-
andras sida, talade de båda om hur allt dem
emellan hade kommit, och hur ingen lycka fanns
för någon af dem att nå. Bob förstod, att Anna
var olycklig, och att Gösta på något sätt var
hård emot henne. Det var icke svartsjuka, som
framkallade denna hårdhet, han var endast hård,
emedan det plågade honom själf att se hustrun
sörja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
