Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olycka och lidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lätt vunna medgångar äro skadliga för
menniskan; de frikalla oss från att handla; vi låta
dem makligt bära oss, vi gå ej mera framåt. Så
länge händelserna göra sig till våra villige tjenare,
försumma vi och upphöra slutligen att sjelfva
begagna våra krafter, som rosta bort i overksamhet
såsom onyttiga vapen; denna bedrägliga lycka
utarmar oss på egna hjelpkällor, och själen, som
förlitar sig derpå, börjar aftyna, går ur barndomens
svaghet in i ålderdomens orklöshet, utan att hafva
känt mannaålderns kraft. Först då hinder uppstå,
skall hon uppkalla till verksamhet sina förgätna
krafter; i motgången utvecklar sig hennes mod;
pröfningen upplyfter henne, och hon utgår ur dessa
brytningar med en förut icke anad styrka. Denna
tukt är lika nödvändig för förstånd, hjerta och
vilja; alla våra själsförmögenheter öfvas derigenom,
ty de förblifva svaga, så länge de ej erfarit något
deraf. Detta gäller så väl folk som enskilda.
Nationer, som hafva en stor framtid framför sig
beredas dertill genom en smärtsam uppfostran;
hvarje sådan har haft att motstå stora olyckor och
faror, som tändt hänförelsens gnista i dess själ. De,
hvilkas utveckling varit mindre dyrköpt, hafva
äfven haft mindre kraft, mindre ära och inflytande.
Menniskan liknar de ädla plantor, hvilka helst
växa på höjderna och stärkas af stormarne. Om
ingenting synes oss högre än en ädel karakter, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
