Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FRÅN SAGORNAS Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
armar; han böjer sitt hufvud. Visst bär skeppet i toppen
fiendeflagg — huru skulle det väl eljest lyckats föra
undsättning till de olyckliga? Men i höfdingens bröst klappar
frändehjärtat, Danmarks goda, modiga hjärta. Höfdingen
sörjer, att han ej fick lindra fränders nöd. Han grubblar.
Han är ej van att gifva tappt. Han ämnar ej heller göra det
nu. Han skall återkomma; mäktigare, starkare; ej bedjande,
men bjudande — då skall det vankas mat åt dem, som hungra.
Skeppets glänsande hvita segel fyllas af oceanens
vind; nordljusets flammor spraka ljudlöst öfver haf och
land, öfver ett folk i förtviflan: ’vårt sagoskepp, vårt
drömskepp — o ve, det flyr oss, det har glidit ur vår hand!’
Var tröst, fattiga folk. Skeppet, lastadt med föda,
försvinner vid hafvets rand. Men kvar äger du ju den
greflige guvernören, de danske köpmännen, hvilkas feta
fingrar ge så små portioner!
— — — — — — — — — —
Nu lyser midnattssolen öfver den eviga snön på
Herðubreids sköldbuktiga topp, och små rännilar sila ned öfver
dess kolsvarta stup. Jöklarnas blågröna is återkastar
sommarens strålande ljus — hvem sofver väl på Island
vid midsommartider! Prisen himlarnas Herre, att solen är
här! Tacken eviga makter, att vintermörkret är förbi!
Det är tyst på Island; dödens och hopplöshetens
dystra tystnad. Ingen tackar och lofvar Gud; ingen glädes
åt sol och ljus. Islands män, kvinnor och barn äro allt
jämt hungriga och bleka; för hvarje solhvarf blir deras
lifskraft allt ringare.
Söndag är det; hafvet i hvila; blott som jämna, lugna
andetag rulla dess långa böljor mot Islands branta kuster.
Öfver Reykjavik höjer sig Esjan, majestätisk, hvit och
kall, och de båda åsar, som bilda dalen, hvari Islands
residensstad är belägen, äro lika grå och nakna som
alltid. På dalbottnen växer dock gräs, skönt grönt gräs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
