Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I DET LANDET DACIEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han finner den högsta kärleks sällhet i att nära eller fjärran
bistå henne, trösta henne, stärka henne till ny uthållighet,
stödja henne med glödande förböner, i att lida med henne,
för henne. Lyckligast är han förvisso i hennes närhet —
med ädel öppen panna och ogrumlad blick bekänner han
det. Dock är det ingalunda den jordiska Christina, han
älskar; ej i lifvet och ej på jorden hafva någonsin hans
ögon, tjusta af mänsklig kärlek, försjunkit i hennes.
Människors kärlek kan vara ljuf; men människors kärlek är
syndig — syndigast för en den heliga katolska kyrkans
och Sanct Dominicus’ tjänare: frestelse, hädelse, vik hädan!
Det är den af Gud utvalda själen han älskar, priorn
Petrus, det är den osynliga höga anden, som skall lefva
i evighet. Och därför, just därför äro tid och rum intet.
Om i Stumbelen eller i Visby, om vid Rhenflodens strand
eller på Östersjökust, än sedan? Brodern Petrus, Guds
och Sanct Dominicus’ tjänare, och systern Christina, Kristi
brud, äro dock ett, en ande och en själ — ty själarnas
förening i Gud är helig, ren och välbehaglig. Petrus de
Dacia höjer sina händer mot klostercellens tak, hans mörka
ögon stråla, hans själ glädes:
»Så fröjda dig, o min ljufva, och jubla af hjärtats
grund öfver den stora gåfvan af gemensam glädje, som är
oss skänkt, om ock i rummet för alltid skilda! Gläd dig
med mig, o min dyra, öfver den saliga vissheten att vara
skapade till inbördes hjälp och tröst, ty högre och större,
o min dotter och väninna, är att en gång i evighetens
salighet dväljas tillsammans än att under jordelifvet lefva
hvarandra nära!» —
Skynda, du tyste drömmare i klostercellen, låt pennan
ila, att verket må bli färdigt, innan hon faller ur din
hand, innan denna förlamas af dödens kyla. Snöhvitt är
ditt hår, din gestalt — i sanning en riddares under den svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
