- Project Runeberg -  I häfdernas hall : verklighetssagor för de unga /
143

(1900) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRVISSO LEFVA DE DÖDE.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sorgens dagar har hennes fina hand varit utsträckt till
stöd och hjälp.

Och nu, när döden står på tröskeln, redan färdig att
tränga in och kyla allt blod till is, nu sitter hon där,
med en systers rätt tröstande sin syster. Kunde väl en
man finna skönare plats i lifvet än mellan dessa båda
ädla hjärtan?

Han vet det. Han känner det nu i sin sista stund.
Han öppnar sina ögon och ser på henne, för hvilken han
varit en god broder. Att hon sitter där bredvid honom
med Lolos hand i sin, är det ej som den skönaste
afslutning af en sagofylld dikt?

’Gif mig sagor’, stammar han flämtande och redan
höljd af dödens skugga, ’gif mig riddarsagor, i dem ligger
fröet till allt godt och stort.’

Ack, han kan ej mera lyssna till jordiska sagor. Hans
hufvud glider matt åt sidan. Lolo böjer sig fram och låter
det hvila mot sin arm. Hennes tårar falla på hans panna.
Hvad under! Än en gång har kärleken segrat, lifvet
återvänder, han ser upp emot henne, han känner henne: hon
är hans ungdoms enda älskade, hans ljufva vårdarinna.
Och han ler mot henne, hans ögon återfå för en sekund
sin forna klarhet. Hur djupt försjunka de ej i hennes —
ack, denna sista blick från den älskade, hvad outsäglig
kärlek, hvad oändlig tack rymmes ej däri!

Lolos hufvud sänkes emot hans; hennes läppar möta
hans, ännu en kyss, den sista, lika full af skälfvande
ömhet som den första, gifven och mottagen där borta i vårens
och ungdomens poesifyllda nejder.

Men när Lolo åter reser sig, är den dyra blicken
slocknad, det härliga hjärtat har upphört att älska och lida.

*




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafderna/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free