- Project Runeberg -  I häfdernas hall : verklighetssagor för de unga /
145

(1900) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FÖRVISSO LEFVA DE DÖDE.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det var en ljuf majnatt, när Friedrich von Schiller
fördes till grafven. Månen lyste ned öfver Ilms vänliga
floddal; från trädens kronor sjöngo näktergalar sitt rekviem
vid skaldens bår; liljekonvaljer och violer hade väft det
vackraste bårtäcke åt hans kista.

Det var sorgefest i Weimar, i hela Türingen; män med
stora namn buro den ädle bort från hemmet, bort från Lolo.

Hur skall hon, den arma, kunna lefva allena, för
alltid skild från honom? Allena!

Ack nej.

’Mamma, de ha burit bort vår pappa; är det du, som
låtit bära honom till den gode Guden? Har han tagit
vänligt emot vår pappa?’ hviskar undrande den fyraåriga
dottern och smeker moderns dödsbleka kind.

Ernst, sin faders afbild, står med sin äldre broder
Karl vid fönstret; med tankfulla ögon följa de himlens
sällsamma skyar.

’Se’, säger Ernst och pekar, ’där uppe bland molnen
ser jag ett stort slott.’

Den elfvaårige Karl svarar allvarsamt:

’Ja, det är den käre Gudens slott; men där inne bor
också vår pappa!’

Lotte von Schiller trycker sin yngsta, endast några
veckor gamla dotter till sitt hjärta och smeker ömt de
andras blonda hufvuden.

Alldeles allena är hon icke; utan lifsmål är hon icke.

’Mitt lif är öde, ty han, som var hela min värld, är
borta. Men hans ande är mig ännu nära och gifver mig
mod att lefva utan honom. Nu som förut är han min
ledare och förebild, ty midt i allt sitt lidande glömde han
sig själf för andra. — Så vill ock jag gömma min sorg
för mig själf. Jag har en tröst, den enda som gör lifvet
uthärdligt: att uppfostra hans barn till att blifva sin fader
värdiga.’


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:45:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hafderna/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free