Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mannen med ärret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade blivit tagen, som utgjorde taket på Jakob Kents
stuga. Och om denna vetskap blev rätt utnyttjad, sade
han till sig själv, skulle den möjligen kunna skaffa
honom någon tidsutdräkt, och så vände han sin
uppmärksamhet till älghudsremmarna, med vilka han var
bunden. Hans händer voro bakbundna, och de voro
våta av beröringen med snön. Han visste, att när
ogarvat läder blev fuktigt, hade det benägenhet till att
sträcka sig, och han försökte, utan någon synbar
ansträngning, att sträcka dem mera och mera.
Han följde slädspåret med giriga blickar, och då
han i riktning mot Sixty Mile ett ögonblick såg en
mörk fläck dyka upp mot den vita bakgrunden av
en isstockning, kastade han en bekymrad blick på
solen. Den hade nu nästan nått zenit. Gång på gång
såg han den svarta fläcken arbeta sig upp över
isban-karna och sjunka ned i sänkorna mellan dem, men han
vågade icke kasta mer än en flyktig blick ditåt av
fruktan för att väcka sin fiendes misstanke. En gång, då
Jakob Kent reste sig och uppmärksamt såg nedåt
slädspåret, blev Cardegee mycket rädd, men hundsläden
hade kommit in på ett stycke väg, som gick parallellt
med en isstockning, och fortfor att vara utom synhåll,
tills faran var över.
— Jag ska nog uppleva att få se dig i galgen för
det här! hotade Cardegee, med ett försök att vända
den andres uppmärksamhet på sig. Och du ska komma
att ruttna i helvetet för det här — ja, det kan du tro,
att du ska!
— Hör, ropade han efter en ny paus, tror du på
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
