Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jan den oförbätterlige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
halva året kastar han skugga över landet, så att de icke
kunna finna honom, och därför famla de omkring i
mörkret, och man kan icke undra över, att de ofta
tvivla och anse, att det är något i vägen med de tio
buden.
Jan sprang som i blindo, utan att akta på var han
satte sina fötter, ty han var behärskad av verbet "leva".
Att leva! Att få fortsätta att leva! Buck flög genom
luften som en grå blixt, men fick icke fast på honom.
Mannen slog ursinnigt efter honom och snubblade.
Brights vita tänder höggo tag i hans Mackinaw-jacka,
och han störtade framstupa i snön. Att leva! Att få
fortsätta att leva! Han kämpade lika rasande som
någonsin förut mitt i ett böljande virrvarr av män och
hundar. Med sin vänstra hand grep han en varghund
i nacken, under det han lade armen om halsen på
Lawson. Varje gång hunden gjorde en rörelse för att
bli fri, var den olycklige sjömannen nära att bli kvävd.
Jans högra hand var begravd i Röde Bills tjocka,
lockiga peruk, och under dem alla låg Taylor, naglad till
marken och hjälplös. Det var omöjligt att göra sig
fri från Jan, ty vanvettet gav honom jättekrafter, men
plötsligt, utan synbar orsak, släppte Jan sitt tag i sina
olika motståndare och rullade lugnt om på rygg. De
drogo sig lite tillbaka, tvivlande och misstänksamma.
Jan grinade ondskefullt.
— Mina vänner, sade han på sitt rådbråkade språk.
Ni bett mig vara hövlighetsfull, und nu jag
hövlighets-full. Vad vill ni mit mig?
— Det är rätt, Jan — var bara lugn! sade Röde
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
