Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kvinnomod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långa dagarna som följde. Under natten låg vi på snön
som döda, och om morgonen vandrade vi vidare som
döda. Och allting var dött. Det fanns inga ripor, inga
ekorrar, inga snöharar — ingenting. Floden gav inte
ett ljud ifrån sig under sin vita klädnad. Saven hade
frusit i skogens träd. Och det blev kallt som nu, och
under natten kom stjärnorna närmare, och de var
mycket stora och de hoppade och dansade, och om dagarna
gäckades vi av ljusfläckar, tills vi såg många solar
och hela luften gnistrade och flammade, och snön var
som diamantstoft. Och där fanns ingen värme, inga
ljud — endast den skarpa kölden och tystnaden. Som
jag nyss sa, gick vi som döda, som i en dröm, och vi
höll ingen reda på tiden. Endast våra ansikten var
ständigt vända mot saltvattnet, våra själar trängtade
efter det, och våra fottet bar oss fram mot saltvattnet.
En natt låg vi vid Tahkeena och visste det inte. Våra
ögon skådade White Horse men vi såg den inte. Våra
fötter beträdde transportstället vid Canyon, men de
kände det inte. Vi kände ingenting. Och vi föll ofta
under vägen, men alltid föll vi med våra ansikten
vända mot saltvattnet.
Vår sista proviant tog slut, och vi hade delat lika,
Passuk och jag, men hon föll oftare omkull, och vid
Caribou var hennes krafter uttömda. Och på
morgonen låg vi i vår enda sovsäck, och reste oss inte för att
draga vidare. Det var min tanke att stanna där och
möta döden hand i hand med Passuk, ty jag hade nu
blivit gammal och förstod vad en kvinnas kärlek var
värd. Och för övrigt var det åtti miles kvar till Haines
140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
