Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - När kvinnor föra krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon nickade. Var det underligt att hon föraktade
det där släktet?
— Men ser du, jag... jag är förlovad. Det vet
du naturligtvis. Och flickebarnet är på väg hit upp
för att gifta sig med mig. Jag vet inte vad det kom åt
mig, då jag friade till henne, men det är så längesen,
och jag var så förbannat ung.
— Jag vill bort härifrån, bort från landet —
likgiltigt varthän, fortsatte hon, utan att fästa något
avseende vid det hinder, han hade framdragit och gjort
ursäkter för. Jag har gått igenom alla de män jag
känner, och jag har kommit till det resultatet, att...
att...
— Att jag var den bäste av hela bandet.
Hon smålog tacksamt mot honom, för att han
befriat henne från den förvirrande förklaringen. Med
sin fria hand drog han hennes huvud ned på sin axel,
och doften av hennes hår berusade honom. Så
upptäckte han, att en gemensam puls bankade, hankade
och bankade — där deras handflator berörde
varandra. Detta fenomen är lätt förståeligt ur fysiologisk
ståndpunkt, men för den man, som för första gången
gör den upptäckten, förefaller det som en högst
märkvärdig sak. Floyd Vanderlip hade under sitt liv
hanterat flera spadskaft än kvinnohänder, så detta var
något fullkomligt nytt, behagligt och överraskande för
honom. Och då Freda vände på huvudet, som låg på
hans axel, medan hennes hår rörde vid hans kind, och
han på så nära håll såg rakt in i hennes ögon,
strålande milda, ja, och ömma... ja, vems fel var det
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
