Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lutter enfald, liksom det inte vore hyggligt af henne att
öppna ögonen på den blinda fågelungen. Skulle hon
händelsevis ha misstagit sig, så kunde det skrämma upp en
smula, alltid nyttigt, huff, fruntimmer som dansa fram på
bara luft! Drömmar? Jennie Mc Closkey hade också drömt,
som få kanske, men lifvet hade väckt henne, människorna,
ödet, hennes eget sunda förnuft — ingen hade skonat Jennie
Mc Closkey.
Man kan hinna med att tänka en hel hop, medan man
kilar upp till vinden i den Mc Closkeyska hyresinrättningen.
Och värdinnan såg riktigt hotande ut, när det kom för
henne, att en hyresgäst från det rätta hållet blott för en
fnoskig vurms skull tagit in i husets billigaste kammare,
vindsvåningen som fortast gick åt och knappt betalade
skosulorna man nötte i springet upp och ned, under det första
våningen stod och speglade sin tomhet i de dyra trymåema.
I detsamma hon nådde skumrasket under taket,
öppnades längst borta en dörr och ett litet papiljotteradt hufvud
stack ifrigt fram.
— Åh, ni — snälla, kom hit litet.
Inne i det tänkbaraste minsta af kyffen hoppade en späd
varelse med nästippen blå i morgonkylan upp och ned —
verkligen lik en frusen fågel i bur.
— Se hvad jag köpt i veckan, ropade hon med sin
lyckliga lilla skrikröst, slog upp locket till en gammalmodig
kista, som nästan fyllde hela rummet, och lyfte strålande
i ljuset från takets fönsterglugg allehanda intima plagg från
små rosenröda och himmelsblå sidenchemiser och
onämnbara, genomträdda med skära band, till silkesrosetter och
spetsunderkjolar — är det inte sött som konfekt?
Det var som om den stora hjälplösheten i det hela tiggt
fru Mc Closkey att nu klappa händerna — naturligtvis
bara på gyckel, fast hon samtidigt i en snabb sakkunnig
blick af afundsamt intresse värderade härligheten. Åhja,
— det blefve väl annat af. Och så böjde hon sig
utmanande fram och granskade i dunklet några fotografier, hon
redan kände, på väggen öfver sängen; alla af en och
samma man i olika ställningar, med hatten på sned eller
håret ned i pannan, tragiskt dyster eller inställsamt
småleende. Intet tvifvel. Det var så slående, att fru Mc
Closkey bleknade och bara kom sig för att säga, som
förberedelse, högst tillspetsadt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
