Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dorrit slog ned ögonen skyggt.
— Jag pantsatte det, det blef bara 30 dollars, de är
så kitsliga, ni förstår han får ha kläder, det är ju klart,
och i morgon gå vi till tiocent-museet, det gula huset, ni
vet . . .
Hon drog hastigt efter andan, det började rycka kring
läpparna, därpå log hon modigt:
— När vi är två så.
— Ni är väl inte splitt tokig, ropade fru Mc Closkey,
glömsk af allt utom sitt praktiska jag. Men Dorrits blå
ögon sågo mycket beslutsamma ut, mera vuxna liksom.
Och fru Mc Closkey teg — maktlös. Hon förde samman
sina båda händer och gungade dem fram och åter i
villrådig förvirring inför något, som såg helt annorlunda ut
än hvad hon menat och tänkt, större och strängare och
förskräckligare — och dock oöfverkomligt. Ja visst,
ingenting att säga émot, såvida det skulle finnas mening i prat
och ord.
Fågeln hade flugit henne förbi, lätt, som utan möda.
Med ett for hon upp och utom dörren och som en pil
nedför trappan.
— Herr Mc Closkey, sade hon och gick fram till byrån.
— Jag behöfver 30 dollars.
Han stirrade på henne. — Blifvit tokig? föreslog han.
— Genast.
Herr Mc Closkey sade något, som inte var vackert och
reste sig tungt. Han öppnade klaffen och räknade
motvilligt ut en dollar i stöten. Vid den tionde upphörde han.
— Nu är det stopp.
— Herr Mc Closkey, jag behöfver 30 dollars, jag
behöfver dem genast, och lägg på sinnet att jag också kommer
att ha dem.
Däruppe låg fröken Allen på knä vid den öppna kistan,
som om det varit någon död, hon sagt farväl till, när det
plötsligt breddes ut på bottnen framför henne en hop blanka
silfverslantar och en röst hviskade:
— Lägg ni sötsakerna tillbaka.
— Herr Mc Closkey, sade litet senare hans hustru och
slog upp fönsterluckorna åt mörka kvällen. Hör du
luftbantåget nere på avenyen? Om du säger ett enda ord
i hela ditt lif om de där 30 dollarna, eller om andra,
som jag kan få lust på, så sätter jag mig på det tåget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
