Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Hedningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
marne lyckades jag just på detta ställe få ombord
trettio arbetare.
Ett alldeles särskilt tillfälle minns jag ännu. Det
var på Malaita, den mest vilda av de östra
Salomons-öarna. Infödingarna hade varit alldeles ovanligt
vänliga, och vi visste naturligtvis inte att hela byn
under två år gjort en insamling för att därmed köpa
en vit mans huvud. De uslingarna äro allesammans
huvudjägare och de sätta alldeles särskilt värde på
en vit mans huvud. Som sagt, de mötte oss
synnerligen vänligt och jag hade den gången kommit
åtminstone hundra alnar upp i land från båten. Otoo
hade varnat mig, och som vanligt, när jag inte
brydde mig om honom, gick det galet.
Innan jag visste ordet av, susade ett moln av
lansar ut mot mig från mangroveträsket. Minst ett
dussin träffade mig. Jag började springa, men
snubblade över ett spjut, som fastnat i min vad, och föll
omkull. Ullhuvudena rusade efter mig, alla med
långskaftade, solfjäderformade tomahawker för att
hugga huvudet av mig. De voro så ivriga att vinna
priset att de sprungo i vägen för varandra. I
villervallan undgick jag flera hugg genom att kasta mig
till höger och vänster i sanden.
Då kom Otoo — jätten och kämpen. På något
sätt hade han fått fatt i en tung stridsklubba och
öga mot öga var den ett långt farligare vapen än
en bössa. Han stod midt ibland svartingarna, så
att de kunde inte kasta sina spjut och deras
tomahawker tycktes värdelösa. Han kämpade för mig
och var i formligt bärsärkaraseri. Det var
häpnadsväckande, hur han hanterade klubban. Deras skal-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
