Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Mauki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att aldrig några köpmän eller kolonister ännu kunnat
få fotfäste där. Varken magasinsgevär eller andra
moderna vapen ha kunnat få bukt med
tomahaw-kerna. Ännu i dag, i början av det tjugonde
århundradet, utgör således Malaita endast en
rekryteringsort för arbetare till plantagen på de
kringliggande, mera civiliserade öarna, där vildarna
arbeta för trettio dollars om året. Invånarna på dessa
öar ha själva blivit så civiliserade att de inte längre
vilja arbeta.
Maukis öron voro genomborrade, inte på ett eller
två ställen utan på ett par dussin. I ett av de
mindre hålen bar han en lerpipa. De större voro
alldeles för stora för ändamålet — piphuvudet skulle
ha fallit igenom. I de största bar han vanligen
runda träpluggar, som voro ända till fyra tum i
diameter. Omkretsen av dessa hål torde ha varit
omkring tolv och en halv tum. Maukis smak var
mycket varierande. Men i de olika hålen bar han
oftast tomma patronhylsor, hästskosöm, skruvar,
lövkvistar, tågstumpar eller vid högtidliga tillfällen
skar-lakansröda blommor. Vadan man förstår att Mauki
just inte hade något behov av fickor för sitt
välbefinnande. Fickor voro för övrigt en omöjlighet,
eftersom hans enda plagg bestod av ett stycke
ka-likå. En fällkniv hade han gömt i håret. Hans
dyrbaraste egendom var örat av en porslinskopp,
som hängde ned från en ring av sköldpadd, vilken
i sin ordning satt fast i näsan.
Men trots alla dessa försköningsmedel hade Mauki
ett vackert ansikte, åtminstone efter melanesiska
begrepp om skönhet. Det saknade dock kraft, var
81
Hedningen. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
