Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. De hemska Salomonsöarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dussin byar göra en »jack-pot,» som de öka på månad
efter månad, tills slutligen någon tapper krigare
kommer med ett färskt och blodigt vitt huvud och
fordrar att få hela potten.
Allt detta är sant och ändå finns det vita män,
som ha levat tjogtals år på Salomonsöarna och
som känna längtan dit, när de till sist lämna dem.
Man behöver bara vara försiktig och ha litet tur
för att kunna vistas länge nog på Salomonsöarna;
men man måste också vara av rätta sorten. Man
måste ha hallstämpeln av »den oundviklige vite
mannen» inbränd i sin själ. Man måste vara oundviklig.
Man måste besitta en viss våghalsighet, en kolossal
självmedvetenhet, en rasegoism, som inte tvivlar om
att en vit man är bättre än tusen negrer om
vardagarna och att han på söndagen är i stånd att
reda sig mot tvåtusen negrer. Ty det är just detta
som gjort den vite mannen oundviklig. Ja, så måste
också den vite man, som vill vara oundviklig, inte
endast förakta alla lägre stående raser och tänka
ofantligt högt om sig själv — han får inte alltför
väl förstå instinkter, vanor och tänkesätt hos de
svarta, gula och bruna. Ty om han gjort det, skulle
inte den vita rasen ha trampat sin kungsväg kring
världen.
Bertie Arkwright var inte av det oundvikliga
slaget. Han var för känslig, för nervös och hade
alldeles för mycket fantasi. Världen var för intressant
för honom. Han var alltför beroende av sin
omgivning. Därför borde den sista platsen för honom ha
varit Salomonsöarna. Han kom inte heller dit för
att stanna där. Fem veckors uppehåll mellan ångar-
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
