- Project Runeberg -  Hedningen och andra berättelser från Söderhafsöarna /
152

(1919) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den oemotståndlige vite mannen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Saxtorph väntade en stund för att vara säker
på att ingen fanns kvar, och så kom han ner på
däck. Han och jag voro de enda överlevande av
besättningen på D u c h e s s. Med mig var det
ganska illa ställt, och han var alldeles hjälplös nu, när
det inte gällde att skjuta. Efter mina anvisningar
tvättade han såren i mitt huvud och sydde ihop
dem. En stor whisky kryade upp mig. Jag måste
ju försöka — det fanns ingen annan råd. Alla de
andra voro ju döda. Vi försökte hissa seglen,
Saxtorph fick naturligtvis göra det värsta. Men herre
gud, en sådan stympare. Han dugde inte ens till att
hålla fast ett fall, och när jag svimmade av
ansträngningarna, tycktes det vara ute med oss.

»När jag kom till sans igen, satt Saxtorph
hjälplös på relingen och väntade på att få fråga mig
vad han skulle göra. Jag befallde honom att leta
bland de fallna och se efter, om det fanns någon
som kunde åtminstone krypa. Han plockade ihop
sex stycken. En, kommer jag ihåg, hade benet
brutet, men Saxtorph sade att det inte var någon
fara med hans armar. Jag låg i skuggan, fläktade
flugorna ifrån mig och gav mina befallningar,
medan Saxtorph spelade förman för sina invalider.
Jag vill inte vara en fattig, syndig människa, om
han inte fick dessa stackars negersatar att hiva in
vartenda rep, innan han kunde hinna få tag i
fallen. En av dem släppte taget och föll ned död,
men Saxtorph tvingade de andra att fortsätta. När
ett av förseglen och storseglet voro uppe, befallde
jag honom att schackla ur ankaret och låta det gå.
Jag släpade mig själv akterut till ratten för att sätta

152

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:23:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hedningen/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free