Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad vapnen anginge, vore de nyttigare i våra händer än i deras;
men om dø ville återvända till sina byar, skulle vi lofva att ej göra
dem något ondt, förr än de oroade oss på nytt.»
»Hvad var det för höfdingar, Harry?» .
»Den ene var Örnen. Han är en mäktig höfding; jag har ofta
hört honom omtalas. Den andre var Ugglan. Jag föreställer mig,
att Örnen är anförare i striden och Ugglan rådgifvaren. Ugglan
är en slug kanalje, och Örnen en smärt, högrest indian, med hvilken
jag ej gärna skulle vilja inlåta mig i en tvekamp på knif och
tomahawk. Han sade att det tjänade till ingenting att hoppas på
undsättning, ty ingen kunde komma fram därmed till oss, och
så framt vi ej kunde flyga, skulle vi ej lyckas komma förbi hans
krigare; att till och med, om vi kunde det, skulle våra skalper
hänga i deras tält, långt innan vi hunne fram till någon rancho.
Jag svarade, att han gärna finge våra skalper, om han kunde taga
dem; men att det blott kunde blifva af döda kroppar, han skulle
lyckas få dem, ty så länge en enda af oss hade styrka kvar att
trycka af sin pistol, skulle han ej komma upp på kullen. Det var
allt. Han visste mycket väl, hvad för svar han skulle få. Han
önskade se, förmodar jag, huru vi togo saken, och om vi voro vid
godt mod. Det var endast spel, och ingendera af oss hade lust
att visa sina kort.»
Denna natt hade Bronchos afdelning första vakten och blef
af-löst vid midnatt. Indianerna hade förhållit sig lugna hela dagen,
och Harry sade till Hugh, då de efter aflösningen återvände upp
för berget: »Det skulle ej förvåna mig, om de försökte göra ett
angrepp före morgonen. För det första hafva de varit underbart
lugna hela dagen, och för det andra tror jag, att höfdingen, då lian
erkände, att vi skulle kunna behålla vår position, ville ingifva oss den
föreställningen, att han ej ämnade göra anfall på oss utan betvinga
oss genom svält. Naturligtvis komma de att göra det sedan, men
jag tänker de försöka med en stormning dessförinnan. Yret du hvad,
Hugh, vi skola genast börja föra upp de öfriga hästarna till toppen.
Det är ej något bete att tala om, där de nu äro, och det kan vara
rätt så godt, de äro ur vägen, om det blir en strid.»
De tio karlarna hade snart fått upp hästarna på, platån och
därpå lade de sig att sofva. Morgonen grydde just, när ett gevärs
-skott ljöd genom luften. Det åtföljdes omedelbart af tjugu andra
samt af ett vildt tjut; hvarenda en for upp och skyndade fram till
stigen. »Hugh, du och två till fatten posto på klippans yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
