Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjuk i feber, gick doktorn in i hans tält och såg till honom, men
när den sjuke blef bättre, tycktes han ej känna honom vidare, utan
gick ur vägen för honom, då de möttes.
»Nåväl, han fick verkligen bära öknamnet Softy *, men det
oak-tadt erkände alla, att han var en god människa, full af ömhet och
deltagande, och än den ene, än den andre bjöd honom på ett mål
mat, ty det guld, han fick, förslog ej ens till att föda en katt,
mycket mindre en människa, så mycket var då visst. Nåväl,
förloppet var följande: Jag insjuknade i feber efter att under en
brännande sol ha arbetat i vattnet. Jag hade just inga förtroliga
kamrater den tiden och bodde i ett tält, som var gjordt af ett par filtar,
och ehuru gossarne tittade in och hjälpte mig med det, som
behöf-des, hade jag det ganska svårt, och jag förlorade till och med
medvetandet för en liten tid. Det första, som mötte min blick, när jag
kom till sans igen, var Softy, som pysslade om mig i tältet. Om han
varit en kvinna och jag hans son, kunde han ej skött mig ömmare.
»När jag började komma mig igen, fick jag reda på, att han
från gossarna skaffat mig kött, på hvilket han kokat buljong; så
snart jag emellertid blef tillräckligt redig att veta, hvad som
tilldrog sig omkring mig, utpekade jag för honom det ställe, där jag
gömt min guldsand, och då tog han hand om den och skaffade mig
det, som jag behöfde, till dess jag blef tillräckligt stark att stiga
upp igen. Då jag var på benen, lämnade Softy mig och gick till
någon annan sjuk, men jag tror han fäste sig yid mig mer än vid
någon annan, ty han brukade sedan komma in till mig och sitta
hos mig om aftnarna, och jag kom därvid underfund med, ätt han
ej var så enfaldig, som folk antog, utan kunde tala om nästan allting
lika förståndigt som hvilken annan som helst. Han tycktes ej
intressera sig mycket för gräfningen, hvilket var det vi
hufvudsak-ligast tänkte på; men när jag frågade honom, i hvilken afsikt han
kommit till lägret, om ej för att få guld, smålog han mildt och
sade, att han hade sin mission att utföra.
»Hvilken denna mission var, sade han aldrig, och jag slöt däraf,
att, ehuru han i alla andra saker var klok, hade han i denna punkt
blifvit vurmig, så vidt ej hans mission måhända bestod i att sköta
de sjuka. Nåväl, vi voro en rå hop år 49, det kan ni lita på.
Lynchlagen hade ännu ej börjat tillämpas, och det var slagsmål och
strider af värsta slag. Vårt läger hade varit rätt lugnt, till dess
någon satte upp en krog och en spelsal och några tämligen tve-
* »Fånen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
