Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk socialism - Federalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så eger likväl hans uppfattning av federalismen
icke minst med hänsyn till Pariskommunen 1871
ett så stort intresse för socialismens svenska
historia att huvuddragen därav här försvara sin
plats.
Bergstedt skriver år 1871 i huvudsak sålunda:
“I forntidens små samhällen, där hela antalet av fria
medborgare inskränkte sig till några få tusental — det var 20,000
i Atén, då denna stat stod på höjden av sin makt — var det
möjligt för det allsmäktiga folket att själv utöva sin
befogenhet. Och vi ha sett att tanken på en självstyrelse i denna
mening vaknat till liv hos några av vår tids revolutionära
tänkare, vilka också av denna anledning vilja bryta sönder
de stora samhällena i små, av varandra fullständigt oberoende
grupper. (Jfr allmänna historiken i kapitlets början). I stater,
som räkna 30 till 40 miljoner inbyggare av vilka omkring
fjärdedelen äro myndiga män, är det naturligtvis omöjligt
för folket att behålla makten i egna händer, och det måste
således anförtro den åt delegerade, vilka utöva den på folkets
vägnar. Men den på detta sätt överlåtna
maktfullkomligheten har varit obegränsad och däri ligger felet.“
(Samtiden, 1871, s. 738).
Kommunen (i Paris) hade utspelat sin roll för denna gång
och Versaille-regeringen hade genom sin seger över den
upproriska huvudstaden lyckats åstadkomma “en skenbar
statsenhet”. Men i längden låter det sig svårligen göra.
Och få torde de sangviniska personer vara, säger han, som
hoppas att Frankrikes lidanden nu äro överståndna. “Den
energiska, hänsynslösa och ouppfostrade parisiska
arbetarbefolkningen är för tillfället kuvad, men icke besegrad, än
mindre politiskt omvänd, och fastän de hitintills mäktiga
ledarna äro slagna och förskingrade, skall det icke dröja
länge innan nya rörelsemän framträda på skådeplatsen och
ånyo bringa de ofullkomligt dämpade passionerna i full
svallning. Vad är då att göra? En militärdiktatur, sådan som
Napoleons under de första åren av hans regering, som kvävde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
