Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Ekonomisk socialism - Arbetets frigörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Arbetaren är sin lön värd“, vilket för att icke
missförstås hälst bör sägas sålunda att “arbetet är värt sin lön“.
Det är just detta som på det mäst omoraliska sätt kommit
i förgätenhet i och genom industrialismen eller den förr
omnämnda riktning av produktionen, där man antager att
den största produktion i och för sig utan all vidare relativitet
utgör den största rikedom (s. 338).
Det är visserligen ingen ny sak det sätt förmedelst vilket
pänningen visar övermakt över arbetaren. Man har alltid
känt och benämnt det prejeri, men det har aldrig förut haft
stöd i någon erkänd grundsats förrän man framkastade läran
om rikedomen såsom ledande sin uppkomst av den största
möjliga materiella produktion. Denna grundsats, efter vilken
hela den engelska industrin systematiskt inrättat sig (sedan
densamma ävenledes först genom sin praxis givit upphov åt
teorin), har därstädes föranlett en oerhörd progression av
materiella medels hopande, under det att en fattigdom
därbredvid uppstått, så gräslig att man av dess förvridna
anletsdrag lärt sig erkänna det en missriktning överkommit staten
och att en rikedom, som alstrar en sådan fattigdom, icke
måste vara någon värklig rikedom och i alla fall aldrig kan
vara önskvärd för samhället (s. 339—40).
Pauperismen erkänner man allmänt att denna i sin konkreta
företeelse förnämligast sammanhänger med fabriksväsendet
och dess två infernaliska hävstänger våldet och egoismen;
det förra uttalat genom kapitalernas välde såsom medel; den
senare såsom förestavande njutning på andras bekostnad
(s. 136). — Bestämt vet man att egentlig fattigdom, pauperism,
aldrig förekommer i slavkolonierna, varemot denna kräfta så
mycket allmännare tär på statens märg i alla de länder,
varest arbetarna kallas fria utan att vara det (s. 484—85).
Lyckas det någon, tillfälligt gynnad, att komma ut ur
betryckets tillstånd, så sker det sålunda att han själv övergår
till de förtryckandes klass. En fri klass, som varken är
förtryckt eller själv förtrycker, gives det icke ännu hos de
kultiverade folken (s.. 324).
Huru mycket ökad fattigdom på de ställen, där man med
upphävande av skrårättigheterna i allmänhet bibehållit det
värsta av alla, rikedomsskrået, varåt man då på bekostnad
av människans arbetsskicklighet givit monopol över alla
näringar (s. 478).
Det är en stor skam för varje samhälle att ha fattiga och
följaktligen fattigvård. De uppoffringar man därvid gör äro
lumpna i jämförelse med de stora massor förmögenhet man
samtidigt låter fråntagas arbetaren och förutan vilken plundring
han icke skulle vara fattig (s. 477).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
