Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Dömer icke, så varder I icke dömde,» sade
han. »I sanning, icke tillhör det oss, svaga,
skröpliga menniskor att döma öfver dig, hvars
förgängliga kroppshydda återgifves åt den jord,
hvaraf du äst kommen. Domen tillhör honom
allena, som ransakar hjertan och njurar. Den
väg, du valde i lifvet, var en af verldens breda
vägar, der jordisk fåfänglighet och uselt
gyckelspel slitas om vandraren och föra hans själ vilse.
Men må vi icke derför förtvifla om dig; -— den
himmelska barmhertigheten är större än
mensk-lig svaghet, och för syndaren fins nåd. Ät
denna barmhertighet anförtro vi dig. Frid öfver
ditt stoft!»
De tre skoflarne jord föllo doft ned på
kistan. Signe släppte med darrande hand ned en
krans, och ceremonien var slut.
Begrafningsgästerna åtskildes. Några af den
aflidnes kamrater gingo fram och tryckte Signes
hand, sufflören sade några ord, som hon icke
uppfattade. Hon mottog handtryckningar och
beklaganden frånvarande och likgiltigt; hon hade
endast en plågsam förnimmelse af, att allas
blickar voro medlidsamt fästade på henne.
Hon gick en bit bort från grafven och
väntade på att blifva ensam, komma bort från alla
dessa menniskor, hvilkas deltagande plågade
henne. Mekaniskt följde hon dödgräfvarnes arbete,
såg, hur den ena skofveln jord föll efter den
andra, och hur grafven småningom fyldes.
Hon tänkte på prestens ord om den breda
vägen, och hon tyckte dock, att hennes eget lif var
så tomt och fattigt. Skulle det aldrig blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
