Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För mostern kände hon mera sympati; hon
var tacksam för den stilla, tysta vänlighet, som
denna visade i en mängd små omsorger. Men
så småningom öfvergick denna tacksamhet till
en öfverlägsen, något beskyddande vänskap, i
hvilken Signe var den gifvande, och mostern den
mottagande. Och någon förtrolighet uppstod
icke mellan dem. Signe hade fatt den
föreställningen, att den andra var en smula inskränkt,
fast snäll och oförarglig.
Hon måste derför för sig sjelf smälta allt
det nya, som mötte henne. Till en början
stötte hon det ifrån sig, omgaf sig med ett
harnesk af de gamla föreställningarne, af böner
och andakt. Men harnesket motstod icke det
dagliga lifvets ständiga nötning; fjäll lossnade
efter fjäll, — och hvarje fjäll blottade en
sårbar punkt, der det nya fann väg, smög sig in,
stilla och omärkligt, och växte fast.
Sjelf märkte hon dock icke den förändring,
som försiggick med henne. Hon invaggade
sig i den föreställningen, att hon var den samma
som förut.
Då fick hon en dag ett bref från pastorn,
ett långt, epistlalikt bref, uppfyldt af råd och
förmaningar, af kristliga varningar och en smula
kristlig filosofi. Signe läste- brefvet ifrigt, med
ett obestämdt hopp att finna tröst och ledning.
Men då hon läst det till slut, drog sig hennes
mun ofrivilligt till ett leende, och hon sade
halfhögt för sig sjelf:
»De snälla menniskorna!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
