Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alldeles slut, vägen krökte sig öfver en öppen
plats, träden aflöstes af kojor, murkna och
förfallna. Till en början stodo de enstaka,
blottande all sin skröplighet, åtskilda af tobaks- och
potatisland, men så småningom kommo de
närmare hvarandra, och ju närmare de kommo,
dess mera lutande och bristfälliga blefvo de, tills
de slutligen måste stödja hvarandra för att icke
ramla och slöto sig tillsammans till kvarter.
Samtidigt öfvergick landsvägen, nästan
omärkligt, till gata. Det hela företedde en ömklig
blandning af natur och civilisation, två fiendtliga
makter, som kämpade om herraväldet, en
långsam, oförsonlig kamp. Valplatsen gaf en
sorglig anblick af armod, utmärgling och förruttnelse.
Civilisationen hade sändt sina sämsta trupper
främst i elden för att bana väg. Men bakefter
kommo de täta, ordnade lederna, bemäktigande sig
den mark, de förre röjt och gödt med sitt blod,
trängande den trasiga, utsvultna förtruppen
obevekligt framåt, trampande ner de sårade och
efterlemnade under sina hårda, kalla stenfötter.
Volmer och Signe påskyndade sina steg. Då
de kommit in på en lång, smal gata, vid hvars
bortre ända tvenne stenhus reste sig, med de
tomma, hvita gaflarne skjutande högt öfver träkåkarne,
liksom förposter, stälda på vakt, gick en äldre,
torftigt klädd kvinna om dem. Hon hade redan
hunnit förbi dem, då hon hejdades af, att Volmer
ropade efter henne.
»Ar det inte madam Karlsson?»
Hon vände sig om.
»Nej, — det är ju patron, hvar hade jag
mina ögon! God dag, goa, beskedliga patron 1»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
