Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var alldeles tyst en stund. Den sjuke
hade slutit ögonen; det såg ut, som om han
somnat. Då fäste han åter sin blick på Volmer och
frågade bittert:
»Men hvarför har jag då någonsin lefvat?»
Volmer ryckte stillatigande på axlarnc. Han
insåg, att allt, hvad han kunde svara, skulle vara
förspilda ord.
Den sjuke fortfor:
»Det der kan vara bra nog för dem, som haft
det bra här i lifvet, som fatt njuta af allt och
inte behöft sakna någonting. Men jag, som i
hela mitt lif inte haft en glädje, som är värdatt
tala om, som bara fått pröfva på sorger och
bekymmer, skall jag inte få någon ersättning för
allt detta? Vet patron, livad som hållit mig uppe
under allt detta elände, — jo, det har varit
tanken på, att en gång skulle jag fa tusen sinom
tusen gånger ersatt, hvad jag lidit här nere; en
gång skulle jag få njuta alla salighetens fröjder,
och då skulle jag se den rike mannen försmäkta
i helvetets kval. Den tanken släppte jag aldrig.
Då det var som värst, tänkte jag på den lycka,
som väntade mig efter döden, och då glömde jag
eländet. Ser patron, på det sättet blef jag
läsare, som ni kallar det. Och nu skulle det vara
lögn alltihop, bara inbillning! Nej, — det vore
för orättvist, — Gud kan inte vara så orättvis!»
Han hade talat sig alldeles utmattad; den
dofva, lungsigtiga rösten hade blifvit en hes
hviskning, bröstet flämtade efter andan, och stora
svettdroppar stodo på pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
