Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ning 0111. att hon sade eller gjorde någonting,
men hvad visste hon icke. Hon koin först till
sig sjelf, då hon fann sig sittande på en stol inne
i sitt rum.
Hon erfor en känsla af skam och blygsel;
det var, som om någonting smutsigt lådde vid
henne. Det hade dä blifvit slutet! — Hon hade
gått fram en ljus, leende gångstig, utan att tänka
på, hvart den förde, — och så hade den
plötsligt mynnat ut i en sophög. — Fans det då
intet, som höll färgen i detta lif, — skulle allt
skönt, ljuft, lockande förvändas i styggelse? Ett
djupt missmod betog henne, — hon hade liksom
en aning, att så skulle slutet blifva på alla
hennes drömmar, att verkligheten stod som en kall,
fiendtlig magt gent emot hennes ljufvaste
tankar. Hon skulle velat somna ifrån allt sammans
och fä drömma, utan att någonsin vakna upp.
De följande dagarne hvilade en tryckande
stämning öfver hela huset. — och dc tre gingo
om hvarandra liksom medbrottslingar, dömda att
vara tillsammans och finna en ständig
påminnelse om sitt brott i hvarandra.
Dä kom underrättelse, att fru Volmers far
illa insjuknat i ***stad, der han var på
genomresa. Hon måste genast resa dit. Det var
nästan med ångest, Signe såg henne fara, — det
var, som om hon i henne förlorat sitt sista stöd.
Då hon tog afsked af henne, föll henne ett
ögonblick den tanken in, att hon borde bekänna allt,
bedja henne stanna eller taga henne med sig, —
hon forskade i hennes ögon för att finna
uppmuntran till mod och styrka. Men fru Volmers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
