Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gestalt mödosamt streta sig fram mot blåsten,
och hon nickade liksom bekräftande.
Den kamp, som följde, var hård och
långvarig. Hon kämpade i förtviflan, ty hon visste,
att hon skulle vika, böja sig och stanna. Men
ändå kämpade hon, — om också blott för att
vinna tid.
Denna dag mognade henne kanske mer än
hela hennes föregående lif, men då den var slut,
och hon åter lade sig i den äktenskapliga bäd
den, hade hon en känsla af att hela hennes
ungdomskraft var förvissnad. Hon föreföll sig
sjelf tio år äldre.
Då Brunner fick veta hennes tillstånd,
intogs han af en upprigtig, men öfverdrifven
ånger och sökte på allt sätt försona, hvad han
felat. Han närmade sig henne åter med en
smeksam, beskyddande ömhet, som hon mottog
likgiltigt, utan att stöta ifrån sig, men också
utan att besvara.
Det följde svåra och bekymmersamma år,
år, under hvilka det unga hemmets trefnad
för-kväfdes under ekonomiskt betryck; men Signe
klagade aldrig, gjorde alltid sin pligt, fast utan
glädje, sparde och gned så godt hon kunde,
hörde tåligt mannens klagan, alltid lika
under-gifven, lika stilla, lika färglös och urvattnad.
Dessa år gjorde henne till en af dessa alltid
lidande, men aldrig med ord klagande, matta,
nervsvaga kvinnor, hvilkas lif släpar sig fram som
en tung eftermiddagssömn, för hvilka det icke
finnes något utom deras hem, och för hvilka
hemmet är som ett frivilligt fängelse, för hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
