Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hennes slutna ögonlock skimrade och skiftade det
som färgspelet i en solbelyst löfskog. Hon
före-stälde sig, att hon låg inne i en sådan skog, långt,
långt inne, borta från allt menskligt buller, vaggad
af lifsbruset, som steg och sjönk omkring henne
med långa, glidande vågor, kännande jordens hjerta
klappa mot sitt eget, uppfyld af ett stilla jubel
öfver att vara till. Hon tänkte intet, mindes intet,
anade intet, — endast vegeterade, som ett nyfödt
barn.
Stundom slumrade hon alldeles in och vaknade
åter, men öfvergångarne från sömn till vaka voro
så omärkbara, att hon ibland trodde, att hon var
vaken, då hon sof, att hon sof, då hon vakade.
Men nu gick det i dörren, och med en
sjuklings matta otålighet öfver att blifva störd, säg
hon upp.
Brunner stod i dörren med Erik. Han sköt
varsamt in gossen i rummet, hviskade någonting
i hans öra, nickade åt Signe, i det han leende lade
fingret på munnen och stängde åter ljudlöst dörren.
Signe hörde hans steg der utanför än aflägsna, än
närma sig.
Erik gick fram till sängen, — på tå, med ett
barns lillgamla, vigtiga försigtighet.
En bit ifrån den stannade han och sade
med hviskande röst:
»God dag, — mamma lilla!»
Signe hade halft rest sig upp, stödjande sig på
armbågen. Hon bara såg på honom, — såg och
såg, hennes ögon vidgades, insöpo en mängd med
minnen från hans åsyn, medvetandet vaknade upp
i dem, de blefvo ångestfulla, stirrande, fylda af hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
