Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blott på cn stöt utifrån för att ånyo utbryta och
återtaga sin skonlösa ärfda magt. Och lika
förfärlig, som den uppenbarelse varit, i hvilken hon sett
denna magt visa sig för henne, lika sträng, lika
fordrande, lika obeveklig blef den sjelf.
Det var den vreda, hämnande Guden, som blef
hennes, — och hon egnade sig åt hans dyrkan
med en fanatisk, sjelfplågande hängifvenhet,
hängande vid honom med alla sina tankar, alla sina
begär, alla sina fantasier, icke släppande honom ens
i drömmen.
Lifvet hade intet mer att bjuda henne annat
än omöjliga, hånfulla lockelser, missräkningar,
tomhetens hela bitterhet; hon kunde icke ens längre
bygga drömmar om det. Men allt det, som lifvet
icke gaf något utlopp, — möjligheter, krafter, som
hon icke kunde eller icke ville använda på hemmets
dagliga enformighet, det hänvände hon nu till
fantasiens lif efter detta, upptimrande en evighet
med sitt jordiska lifs spillror.
Dock skulle hon må hända i längden icke
hafva kunnat fasthålla vid detta bortflyende från
allt det, som omgaf henne, om hon icke haft sin
son, Erik. Han gaf henne den verkliga grunden,
utan hvilken hela denna bygnad af overkliga
fantasifoster förr eller senare skulle sjunkit samman.
Han var henne nödvändig som den ständiga
påminnelsen om hennes synd och straff, hon älskade
honom med den obarmhertiga kärlek, hvarmed man
stundom kan älska sin olycka.
Det var eu dyster, hård kärlek. Liksom
munkarne i den gamla, goda katolska tiden gisslade,
och späkte sin kropp af kärlek till Gud, gisslade
den för att piska till döds sin menskliga arfsynd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
