Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
begärelse, — det liar jag åtrått, egt i mina
drömmar. Jag har varit så sjuk, så sjuk, — jag
har varit nära att förstöra hela min kropp, —
för-derfva mig for hela mitt lif.»
«Hör du mor, jag vill inte bli prest, inte något
af det, som du tänkt dig. Jag måste bryta med
allt det föregående, annars känner jag, att jag går
till grunden. Det måste finnas något annat, något
sannare, bättre, något som man kan t ’o på, lefva
för. Jag vill åtminstone pröfva, jag vill lära
känna allt, för att kunna välja sjelf; — men jag
vill inte gå bunden längre, jag vill vara fri,
om jag ock ska>’ förlora tron på Gud sjelf.»
Signe hade hört på, — utan att röra sig, kall
och stel; endast då och då genomfors hon som
af en frosskakning, och vid Eriks sista ord skälfde
hela hennes hopp som i feber. Men med en
våldsam ansträngning återvann hon magten öfver
sig sjelf.
Hon lyfte upp hans hufvud, kysste honom på
pannan och sade med mild röst:
«Du är fri, — blifhvaddu vill, — tänk hvad
du vill, bara du blir lycklig!»
«Men nu måste du lemna mig, — jag behöfver
vara ensam.»
Han reste sig upp och gick. Så länge han
var inne i rummet, satt hon upprätt, med
blickar-ne fästade på honom, lugn och mild; men så snart
dörren stängts om honom, föll hon samman.
Af allt livad han sagt henne, var det
endast ett, som fästat sig i hennes minne, — och
det upprepade hon nu, kännande orden liksom
genomtränga hela hennes väsende med dödskyla,
det tomma intet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
