Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de första intrycken, som väcka vemod och ledsnad vid
minnet från någon af Sveriges vackrare provinser, der
naturen afvexiar med skogiga höjder och grönskande dalar,
med slingrande bäckar och sjöar med intagande stränder.
Den. tänkande finner öfverallt ämne för sina reflektioner.
På en gång omvexlande och enformiga äro dessa
klippmassor, bildande oräkneliga större och mindre öar med
skär och slingrande sund. Det är samma kala berg, men
på ena stället resa de sig nästan fjellhögt, pi and va sänka
de sig afplattade mot vattenytan; på ena stället låta de
ögat följa en vik inåt fasta landet, på ett annat ställe
lemna de utsigten fri åt det för ögat omätliga hafvet.
Det är samma nakna skroflighet och samma
söndersplit-tring på ylan, men formen på det ena berget är dock
olik det andras. Det ligger väl ingenting mildt och
försonande i dessa stela ocb djerft trottsiga former, men de
låta ana en väldig anda, som ännu icke tyckes hafva helt
och hållet flytt från denna underligt stora ehuru fattiga
natur. Om den ej smeker eller tjusar, så förvånar den;
om den ej diktar idyller, så sjunger den en kämpesång
om nordens kraft.
Menniskan slår ner sina hemvist temligen öfverallt,
äfven der naturen uppmanar henne till strid på lif och
död. Det ;fr hennes uppgift alt göra sig till herre öfver
densamma, men den får ej vara för stenhård:
mennisko-förmågan förmår ej smälta polarisarna, eller odla snöfjellen.
Eskimåen, Grönländaren stiga icke många trappsteg upp i
kulturhistorien, och deras tynande lif är en vemodig
klagoskrift öfver naturens hårdhet. Något kärleksfullare är
dock vår Bohusländska skärgård, der slägten efter slägten
lefvat, haft väl äfven sin vederqvickelse, sin glädje; men
hvem vågar säga om icke behofven och lidanden mången-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
