Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
Det år kanske icke skål att alltför snart göra sig
lustig öfver inbillningssjukan, som år det sig uppre-
pande grunddraget hos fåfingans martyrer. Det år
för mig ett stort drag hos IBsen, att han, som ånnu i
dag år tankens inbillningsmånniska så starkt, att han
ålskar både den aristokratiskt finkånslige Rosmer, den
naivt sjålfkåre Hjalmar Ekdal, hvilken alls intet för-
står af det, som ligger utom hans egen horisonts syn-
vidd, och den storartade Stockmann, hvilken bara
blir »topprasande«, som vi på årlig svenska såga, så
fort en person såger ett jota mot honom — att han,
som sett alla dessas svagheter, tillika förstått det månsk-
liga hos dem — den trånad efter det ideala, som mer
eller mindre och trots alla deras fel åndock gör dem
till något annat, ån efter vissa maximer handlande
pliktdockor.
Hvarför han målar dem så opartiskt, år natur-
ligtvis ikke dårför, att han ej kan granska dem alla.
Han gör det också. Men hvarför han förstår dem alla,
år derför, att han ej år egenråttfårdighetens partiman,
och att deras problem för honom framstållde sig som
månniskans problem.
Detta var, hvad vi ungdom på 70-talet kånde, når
vi låste Ipsen, och detta kånna vi ånnu. Ån som
fyratioårs mån kånna vi ett behof att ståmma upp
för honom, som för Viktor Rypperc, hvilken vi då
beundrade och ånnu beundra, den litteråra kungs-
sången, som också börjar med Ur svenska hjår-
tans djup.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
