Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och stilla, med händerna i knäet. Han lade
sin arm om hennes axlar och lutade henne
intill sig.
»Jaså, du reser från tystnaden. Söker du
lifvet?»
»Nej, men jag vill få en fast punkt att stå
på. Här glider jag och glider ...»
Han höll henne fortfarande fast. Nu
böjde han sig ned och kysste henne på
pannan.
»Levertin har aldrig skrifvit något, som
djupare afpräglat sig inom mig än den där
dikten, du nog minns: ’Ack att vi bägge voro
grå och gamla’,» sade han vemodigt. »Om du
och jag hunnit bortom trädgränsen och upp
mot den eviga snön, Elsa, så reste inte du; så
kände jag ingen fåvitsk längtan att be dig stanna.
Då blef du, därför att det var tryggast så, och
då gaf jag dig det bästa af mig själf, det
oförstörbara.»
Hon fick plötsligt tårar i ögonen. Det stod
med ens så sorgligt klart för henne att just
därför att de båda voro så ärliga, voro
slitningarna om lyckan oundvikliga. Hon smekte
hans hand med sin kind och hennes svar ljöd
så fast i stillheten:
»När eller om du kan be mig komma igen,
kommer jag.»
»För att kanske taga upp striden på nytt?»
»Ja.»
»Då börjar du förstå mig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
