Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram vid altaret lyfter sig, huggen i sten, en ridderlig
figur, det är den vansinnige hertig Magnus. Från de
döda likasom träder blott han fram och talar om det
lif, som nu rör sig, der S:t Brigitta herrskade.
Stig lätt öfver golfvet, din fot trampar på frommas
grafvar! Den släta, flärdfria stenen här i vrån
gömmer den ädla drottning Philippas stoft — hon,
det mäktiga Englands dotter, denna genom sitt hjertas
storhet odödliga qvinna; som med klokhet och mod
värnade om sin gemåls thron, han, som med råhet och
misshandlingar bortstötte henne. Wadstenas kloster gaf
henne glädje, grafven här gaf henne hvila.
En graf söka vi; men densamma känner man icke;
den är glömd, som hon i lifstiden blef det; och hvem
var hon? Klostersystern Elisabeth, den holsteinska
grefvedottern, en gång konung Håkans af Norge brud!
Hon seglade med brudsmycke och hofstaft upp till sin
kungliga gemål; då kom konung Valdemar, och genom
våld och list uppehöll han hennes resa och förmådde
Håkan att gifta sig med den elfva år gamla Margaretha,
som derigenom erhöll Norges krona; Elisabeth sändes
till Wadstena kloster; ingen frågade om hennes vilja.
Då sedan Margaretha, hvijken med rätta intager en
stor plats i Nordens historia, men en mindre i hjertats,
satt på herrskarstolen, mäktig och ansedd, och besökte
det blomstrande Wadstena, der S:t Brigittas dotterdotter,
barndomsväninnan, van abbedissa, kysste hon hvarje
munk på kinden, — an känner sägnen om honom,
den skönaste, som blygdes dervid, — hon kysste hvarje
nunna på handen, äfven Elisabeth, henne, hvilken hon
egentligast ville se här; hvems hjerta klappade väl
häftigäst vid denna kyss? Arma — Elisgbeth! Din graf är
glömd, men icke den orätt, du led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
