Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde
komma åter till rikedom.
Ingmar stod stilla och såg ner i forsen.
— Nej, kom nu, så ska vi gå in och dansa igen! sade
Stark Ingmar.
Ingmar rörde sig inte, och gubben väntade tålmodigt.
"Om han är av den rätta sorten", tänkte han, "svarar han
inte på detta varken i dag eller i morgon. Gammalfolket får
lov att ha tid på sig."
Medan de sålunda stodo där, fingo de höra skarpt, ilsket
skall såsom av en hund, som drev långt uppe i skogen.
— Hör du något, Ingmar? frågade torparen.
— Ja, det är hund ute och driver, sade Ingmar. De hörde
hur skallet kom närmare, det kom emot dem, som om drevet
skulle gå fram rätt över stugan. Gubben fattade Ingmar om
handleden.
— Kom nu! sade han. Skynda dig in, säger jag dig!
— Vad är det? sade Ingmar.
— Kom in! svarade torparen. Var tyst och kom in!
Medan de sprungo de få stegen fram till stugan, hördes
det gläfsande skallet alldeles inpå dem.
— Vad är det för en hund? frågade Ingmar gång på
gång.
— In med dig, bara in med dig!
Torparen skuffade in Ingmar i den lilla förstugan. Själv
blev han stående på tröskeln och började dra till sig
förstudörren.
— Om någon av er är ute, ropade han med stark röst,
så kom in! Han stod och höll dörren på glänt, människor
kommo springande från alla håll. Bara in med er, ropade
han, bara in med er! Han stod och stampade av otålighet.
Under tiden blevo människorna inne i stugan allt
ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var
den siste inne, och torparen lade hasp och krok för
förstudörren.
— Ä ni galna, som löper ute, när berghunden hörs? sade
han. I detsamma hördes skallet tätt inpå stugan, det gick
runtom den flera gånger, ett starkt, ohyggligt skall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
