Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - V. I Kaukasien och vid Sebastopol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han utbyta de kontemplativa njutningarna mot
ett lif af kval, missräkningar och själfförebråelser».
Stundom, då han betraktade bergskedjan med
dess snöhöljda toppar samt den ståtliga kvinnan,
sade han till sig själf, att den enda möjliga lycka
på jorden icke var för honom, och att denna
kvinna aldrig skulle blifva hans. »Det på samma
gång grymmaste och ljufvaste i min erfarenhet
är, att jag förstår denna kvinna, och att hon
aldrig skall förstå mig, ty hon är som naturen
skön, okänslig och koncentrerad».[1]
»Jag måste försöka! Hvarför rådslå?
Hvarför vänta?» frågade han sig. Men en hemlig röst
sade honom, att han skulle vänta, och att han
borde känna ett annat slags lycka, innan han
började lefva som Jeroshka.
Det uppgifves (af Behrs), att Leo Tolstoy
under vistelsen i Kaukasien skulle fått lust att
erhålla St. Georgskorset, hvilket han ansåg sig
ha förtjänat genom visade prof på tapperhet; han
lär också ha blifvit utkorad till denna utmärkelse,
men saken strandade på grund af ett mindre
godt förhållande mellan Tolstoy och en af befälet.
Denna omintetgjorda utmärkelse blef anledning
till att Tolstoy förändrade sin uppfattning om
tapperheten. Han upphörde att anse dem tappra,
hvilka rusade fram till slaktningen för att
erhålla ett utmärkelsetecken. Hans ideal af
tapperhet bestod i »ett förnuftigt förhållande till faran».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
