Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första afdelningen - VII. Familjelyckan och den stora krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då han skref »Anna Karenin», hade han frapperats
af den djupa motsägelsen mellan de slutsatser
rörande lifvet, till hvilka han låtit de förnämsta
personligheterna i romanen slutligen komma, och
hvad han själf visste om sitt eget personliga lif
och om sina samtidas lif. Levins (en af hjältarne
i »Anna Karenin») tvifvel äro Tolstoys tvifvel;
Levins stora spörsmål: »Har jag rätt att lefva
som jag gör?» är Tolstoys stora lifsfråga. »Jag
arbetar», säger Levin, »jag fullföljer ett ändamål,
och jag glömmer, att allt tar slut, och att döden
är där nära intill mig! Jag kan ej lefva utan att
veta, hvad jag är, och för hvilket ändamål jag
existerar: därför att jag icke kan erhålla denna
kunskap, är lifvet omöjligt».
Samma spörsmål framstälde sig för Leo
Tolstoy: »Hvad är jag? Hvarför lefver jag? Hvad
är ändamålet med mitt lif? Huru bör jag lefva?
Hvad är det goda? Hvad är det onda? Jag skall
blifva rik, ryktbar etc. Nå väl! men sedan? Hvad
skall blifva resultatet af hvad jag gör i dag, af
hvad jag skall göra i morgon? Hvad skall blifva
slutresultatet af hela mitt lif? Hvarför bör jag
lefva? Hvarför bör jag göra det eller det? Gifves
det ett mål för lifvet, som icke förstöres genom
döden, hvilken oundvikligt väntar mig?»[1]
Dessa spörsmål bragte honom helt och hållet
ur fattningen. »Jag kände, att detta något, på
hvilket lifvet stöder sig, höll på att brista inom
mig, och att det ej fanns något mer, hvarvid jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
