Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra afdelningen - Slutanmärkningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
erfor för första gången frid i sin uttröttade och
kvalfyllda själ.
Sådan är Tolstoys historia. Och af honom
fordrar man formler, honom förebrår man för
motsägelser! Kan väl han skänka formler, han,
personifikationen af det eviga sökandet, han, som
utgör en del af den aldrig hvilande flod, som vi
kalla lifvet?!
Tolstoy har slutligen af hela sin själ »gått
till folket» och där funnit »lifvets mening» uti
att, såsom bönderna Sutajeff och Bondareff, söka
efterlefva bergspredikan och »arbetets evangelium»,
som han ock i ord och handling förkunnar för
all världen. Men härmed har Tolstoy icke
hamnat i någon gammal eller ny »formel», äfven han.
Den vilsne seglaren på hafvet, som ändtligen
efter mycket sökande återfunnit kompassen och
fått sikte på stjärnan, är därför icke framme vid
målet. Det har framskymtat för hans inre syn,
det är sant, han har funnit ledningen dit, och
han kringkastas därför icke längre af stormen
utan att veta, hvart det bär, men han har ännu
många upptäckter att göra, kanske äfven stormar
att rida ut, innan han når hamnen... Tolstoys
sökande efter en djupare kännedom af sanningen,
af »lifvets mening» fortfar alltjämt, kan aldrig
upphöra, lika litet som lifvets flod kan
afstanna...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
