Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så frågade han litet tvekande nästa gång, om
hon inte hade några vänner, och då svarade hon
med en suck: "När man blir gammal och fattig,
så har man just inga vänner längre", hvilket
föreföll Johan högst besynnerligt. Han tyckte
nämligen, att då skulle vännerna behöfvas allra
bäst. Han hade gärna velat fråga henne, om
inte han kunde få vara hennes vän, men han
skämdes — det gjorde han bra dumt i — och
därför teg han.
Emellertid kom han nu ändtligen fram med
sin notbok, och fröken tände lampan och slog
upp pianot. Fingeröfningarna gingo litet klent,
han var ännu så dvalhändt, men när han kom
till Kulaus sonat, blef det lif och lust i honom.
Där fanns på andra sidan öfverst en liten
löpning, hvilken han öfvat flitigt. Med den
ämnade han riktigt stoltsera, och göra fröken både
förvånad och glad. Det var ju alltid ett sätt
att visa, att han ville vara hennes vän, tänkte
han. Han spelade första sidan litet oroligt, så
att fröken ett par gånger fick räkna takten, han
väntade bara på löpningen. Nu kom den!
Då — just i detsamma han skulle ta första
tonen — kom en liten fluga spatserande öfver
bladet och satte sig och strök med sina små
bakben öfver vingarna alldeles öfver löpningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
