Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Proletärer - »Till jorden»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL JORDEN
55
Längst fram på begravningsplatsen var det ytterst
vackert planterat. En utsökt allé av pyramidformigt klipta
•
granar ledde genom den med rätt stora kostnader
upphöjda platsen. Här voro »de vitmenade grifter», de
betalade gravplatserna med praktfulla vårdar, omgivna av
järnstaket.
Och där bortom i en grop grävdes »självspillingarne»
ner. Där fans inte en gång en kulle, som antydde, att
någon begrafts där. Där var icke vigd jord. De få,
förfelade, »urspårade», som i frivillig död sökt glömska för
oläkliga sår, för ohjälplig nöd, släpades hit över genom
en lucka i staketet någon söknedagskväll, vanligtvis en
fredag. Ingen klockringning! Men varje gång, när en
sådan olycklig myllats ner, tycktes helgmålsklockan ha en
vekare klang än vanligt. »Frid, frid», sjöng hon. Och
tonerna darrade.
Men det kom nog an på dem, som ringde. De hade
ju vid dylika tillfällen en mer än vanligt stark påminnelse
om, vilken humbug denna helgsmålsringning är. Ringa
helgsmål klockan åtta om kvällarne, då industrialismen
utsträckt arbetstiden för underklassen till tolv, fjorton
timmar på dygnet!
Prosten höll naturligtvis inte något liktal. Den döde
var ju bara en arbetskarl, som inte kunnat uträtta något
i världen. Han hade kanske svultit och släpat och strävat
mer än många. Men sådant ger varken lön eller ära.
Prosten läste dock upp några värser. Han hade en
samling sådana fästa i slutet på handboken, olika för olika
tillfällen naturligtvis.
»Jag kan dem allihop», sade Sköldström, som inte
var nykter, för sig själv. »Nu skall folk igen skryta om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
