Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åkerns folk - Ett vitne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT VITNE
219
gen efter en baptistisk sammankomst kom ut i socknen:
att skolläraren blivit »läsare». Vid nästa bönemöte var
också den lilla predikosalen alldeles överfyld av
människor. Man hade hört, att skolläraren skulle upp och
»vitna» och att kyrkoherden skulle komma dit.
Så skedde.
En oändligt stilla, nästan blyg glädje uppenbarade
sig i skollärarens bön. Han tackade Försonaren, som
icke tröttnat att klappa på hans hjärtas dörr, fastän han i
så många år varit döv för Herrens aldrig tröttnande
maningar. »Hela världen är för mig en enda lovsång», sade
han. »Vart jag går, tonar mig till mötes: ’Jesus är min!’
Det är mig ännu omöjligt att fatta, att Guds kärlek kan
vara så stor, att ett jordebarn kan bli så lycklig.»
Han sjönk på knä i stum tillbedjan, och hela
församlingen följde exemplet, utom kyrkoherden, som smög
sig ut. Här var intet att göra för honom.
Hur det var, så började den baptistiska rörelsen att
gruppera sig kring skolläraren, ehuru han ingalunda var
rätte mannen att bära hövdingeskapet.
Och så räknade kyrkoherden ut, att om han riktade
ett dråpslag mot skolläraren, skulle hela rörelsen lida
betydligt avbräck.
Han hörde sig för hos skolrådets medlemmar, om
de ej voro med om att ge skolläraren en varning. Nej,
det ville de inte. Han gjorde ingen skada, tyckte de.
Så vart det ovanligt tyst och lugnt en tid.
Men så en söndag höll kyrkoherden återigen en
ovanligt skarp predikan. Han talade om, att Herren en dag
skulle skilja agnarne från hvetet. Och skulle den
Mäktige göra det, så vore det också hans tjänares skyldighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
