Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två - En dikt från vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DIKT FRÅN VÅGEN
443
kan studera människor utan att växla ett ord, ej ens en
hälsning, endast en blick, då man mötes en gång om
dagen.
Det var han som funnit henne, och, med den
häftighet som präglade honom, genast förälskat sig i henne.
Då jag såg dem första gången, hade han ingenting sagt
och hon ingenting förstått.
Så ljödo de första stroferna i den historia, som jag
diktade mig om dem.
I samma mån som våren skred fram, fick solen alt
större makt och spirade och växte det alt mera i jordens
barm. Så var det ock med den unga flickan här. Då
hon mötte denne man, visste hon ej vad kärlek var.
Länge fick hans eldiga blick falla på henne, innan den
kunde tränga ner till hennes hjärtemark. Men sedan detta
en gång var gjort, började det snart att spränga och
svälla där inne, och snart förstod hon ej blott de krafter,
vilka arbetade i hennes bröst, utan även den makt, som
väckt dem ur deras slummer.
Alt efter som denna utveckling fortgick växte mitt
intresse för den unga flickan. Nu var hon mig ej en
ovälkommen inkräktare •— tvärt om. Hon bredde nytt
liv över min stilla, ensamma väg.
Den unge mannen var jag däremot snart färdig med.
Han var alltid densamme — alldeles som solen, vilken
oavbrutet sken från fästet.
Jag är viss på, att jag ej misstog mig om den dag,
då de givit varandra sitt ord. Han lyste av en alldeles
omisskännelig segerstolthet, en mätthetens säkerhet, som
jag ej tyckte om. Över henne däremot var utbrett något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
