Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De två - En dikt från vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DIKT FRÅN VÅGEN
445
som jag ej kan beskriva, men som gjorde henne dubbelt
vackrare än någonsin.
Medan jag dag efter dag sökte reda detta nya hos
den unga flickan, gick min dikt om henne vidare: huru
hon — såsom naturen här ute — skulle utvecklas, slå
ut i full blomning, sätta frö, blekna, böjas mot jorden
och dö ...
Så en dag, när jag kom ut, hade frosten gått över
fälten, som lågo svarta i morgonsolen.
Jag kände mig dubbelt sorgsen: ej blott över
härjningarna i naturen utan även över att min dikt gick
sönder. Ty jämförelsen mellan den unga flickan och
omgivningen var nu bruten.
Då jag på hemvägen kom till kröken höjde jag som
vanligt min blick för att möta dem. Men de voro ej
komna.
Vad ville det säga?
Jag blev stående i grubbel, tils jag plötsligt väcktes
av lätta steg. Det var den unga flickan, som kom —
ensam. I det ’hon skyndade förbi, fäste hon på mig en
spörjande, rädd, ’förgråten blick, som kom mig att stelna,
och mina läppar mumlade ofrivilligt: »Frosten, frosten!»
Tyvärr höll jämförelsen mellan henne och naturen.
Hon kom igen ännu tvänne morgnar — jag gick upp
i skogen för att ej genom min närvaro öka det
pinsamma i hennes belägenhet — och såg sig omkring med
samma sökande och sorgsna blick. Men han kom icke.
Och så blev även hon borta.
Sedermera tog jag reda på vilka de voro. Han gifte
sig på eftersommaren med en annan. Henne förde de
till griftegården på hösten, då lövet föll av.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
